MIN FAMILJ - MITT FÖRETAG . . .

Känner att jag måste skriva av mig lite...
(risk för långt inlägg!)

Alla gör vi våra val här i livet!
Mitt val var att tidigt starta familj och det var för mig en självklarhet att jag själv (tillsammans med min sambo naturligtvis!) skulle ta hand om mina barn! För mig var det inget alternativ att vara hemma ca. 1-1½ år (vilket är ganska "normalt") och sedan lämna mina barn på dagis eller liknande. Jag ville vara hemma längre. Jag ville själv forma och uppfostra mina barn. Jag ville vara en konstant del av deras (små) liv- allt nytt dom lärde sig - deras utveckling- deras framsteg! Mitt mål var att inte missa nåt!!!

Fick mitt första barn strax innan jag fyllde 20 och 15 månader senare var jag tvåbarnsmamma!
Jag stannade hemma med mina pågar tills dom var tre resp. fyra år gamla. Då började jag plugga till undersköterska. Något jag mer eller mindre blev "tvingad" till, då det för tillfället stod högst upp på "heta-jobb-listan". Min dröm var dock en helt annan! Men den grusades snabbt...

Utbildningen gick ändå bra för jag är trots allt en öppen och vetgirig person med intresse för det mesta. Min filosofi är att man_ kan lära hela livet_ utan att bli fullärd!
Efter min utbildning fick jag jobb direkt. Ett jobb jag trivdes jättebra med! Flyttade i samma veva till huset (vi bor i fortfarande!) och var allmänt nöjd och glad och tillfreds med livet!
Men då hände det... Jag blev gravid igen! Oplanerat!
Arbetade hela min graviditet och mådde superbra (har aldrig haft en så bra graviditet)!
Lite innan jag skulle sluta blev det klubbat för stora omstruktureringar på jobbet och hade sitsen varit en annan för mig, så hade jag varit garanterad en fast tjänst!

Sommaren 2004 föddes min tredje son. Nu var min tanke att stanna hemma den "normala" tiden och sedan direkt börja söka nytt jobb. Så gjorde jag också... MEN jag blev gravid en fjärde gång!
Kan ju direkt säga att jag som gravid inte var speciellt het på arbetsmarknaden! Nåt jobb blev det inte och jag gick hemma (med min son) och var åter igen "hemmafru". Mer eller mindre motvilligt denna gång!

I juli 2006 kom så, efter tre prinsar, en liten prinsessa och lyckan var fullständig!
Jag var mer velig nu hur jag skulle göra! Ville inte komma från jobb (och den sociala biten det medför) allt för mycket. Men ville samtidigt inte gå miste om den underbara upplevelse, att få vara hemma-mamma, precis som jag varit med dom stora grabbarna.
I slutändan var det ändå ett lätt val... Jag ville vara hemma med mina två små, samt finnas till hands, på ett väldigt nära sätt, för mina stora som nu var i 8-9-årsåldern.

Min tanke var att vara hemma tills båda dom små var i den åldern att dom skulle få en plats i den allmänna förskolan, dvs. 4 år. Nu är min son sju och dottern fem och här sitter jag fortfarande...

Jag kommer ALDRIG ångra mitt val här i livet!
Visst, både jag och mina barn har fått försaka en hel del under åren...
Jag har kunnat ge dom mycket som dom missat OM jag inte varit hemma. Men samtidigt har dom missat en del genom att dom har varit hemma. Saker jag inte kunnat ge/förse dom med (tänker främst på den sociala biten).
Att leva på en inkomst under alla dessa år har INTE varit en dans på rosor! Mycket snålande och planerande har krävts. Fantasin har fått gå på högvarv! Men vi har fått det att fungera!
Samtidigt har jag nu kommit så långt från arbetsmarknaden och ett "normalt" socialt liv som det går, känns det som! Och detta smärtar mig en hel del! Detta är baksidan _den mörka sidan_ av mitt val här i livet!
Jag vill ju inget hellre än att komma igång och vara mer än bara mamma! Jag VILL gärna plugga/arbeta. Göra nåt annat! Dra mitt strå till stacken!
MEN det är så jävla (ursäkta!) svårt att ta det steget!!!
Min enda identitet är... MAMMA!

Jag respekterar som sagt andras val här i livet! Om man väljer att skaffa familj eller avstå! Om man väljer att stanna hemma med sina barn länge, en kort tid eller om man sitter och ammar sin nyfödda bebis på jobb... Jag respekterar det! Vi gör alla våra egna val!!!
MEN varför känner jag då att ingen, eller väldigt få, kan respektera mitt!!??

Jag gjorde mitt val för 14 år sedan... Jag står fast vid det! Och kommer som sagt, ALDRIG ångra mig!
Trots all försakan så har jag och förhoppningsvis hela min familj vunnit något så mycket mer på hela denna upplevelsen. Det har varit en stor erfarenhet! För mig har detta varit en ovärderlig tid!!!

Har ändå nu kommit till den punkten där jag MÅSTE! Jag mår själv inte bra av att gå här hemma längre! Jag vill så mycket mer... För mig själv! OCH för min familj!
Mår jag bra... är jag en bättre mamma... så enkelt är det!
Ska man se helt krasst på det så är det heller inte längre ett alternativ, rent ekonomiskt, för mig att vara hemma. Allt har blivit så mycket dyrare, samtidigt som lönerna tyvärr inte hänger med i den utvecklingen! Tror nog gemene man förstår vad jag menar!?

Mitt val just nu blir att åter igen sätta mig i skolbänken. Ska bara först komma underfund med vad jag vill plugga ;)
Att gå till AF är inget alternativ!!!
- Hej, jag heter Linda och jag har inte jobbat på 7 år.
Nä, den förödmjukelsen kan jag bespara mig själv! Jag har varit där förr... Been there-done that!


MIN FAMILJ - MITT FÖRETAG - MITT LIVSVERK - MIN BÄSTA INVESTERING!!!

Vad vill jag nu ha sagt med detta då!?...
Detta inlägg har jag mest skrivit för min egen skull! Som lite terapi inför vad som komma skall...
Känner att jag bär på mycket som måste ut! Jag har gjort mitt val i livet... Jag har tagit hand om det vackraste, mest betydelsefulla, i mitt liv... MINA BARN!!!
Jag kommer fortsätta finnas till för dom, hela deras liv!
Dom kommer alltid vara PRIO ETT för mig! ALLTID!!!
Men nu ska jag ut i livet, stå på egna ben och vara MER ÄN MAMMA!

Vill inget annat än att människor ska respektera MINA VAL...
Precis som jag respekterar deras!!!


TJÄÄRLEK <3